Om hantverksstolthet och att vara ondskans hantlangare

Banksy in Boston: Figure from the F̶O̶L̶L̶O̶W̶ ̶Y̶O̶U̶R̶ ̶D̶R̶E̶A̶M̶S̶ CANCELLED piece on Essex St, Chinatown, Boston – Some rights reserved by Chris Devers

Om hantverksstolthet

Jag har precis lagt färdigt Tunaskolans schema. Det blir mitt tredje förslag, nya direktiv under terminsslutet har gjort att schemats fått rivas upp och arbetats om två  gånger. 794 lektionsrader har fått plats i det gigantiska pussel som det innebär att lägga ett schema på en tre-parallellig F-9 skola. Jag arbetar i programmet Novaschem och tycker att hantverket är kul. Jo, för det är ett hantverk och precis som i de flesta hantverk är förarbetet otroligt viktigt och måste få ta tid.

Har man varit noggrann och lagt alla förutsättningar och känner att man vågar lita på sin schemafil, ja då går själva lektionsläggandet som en dans. Att tvingas riva upp och lägga om kräver inte så många timmars extra arbete så länge förarbetet är bra.

Jag låter programmet arbeta efter mina önskemål och det är som att tapetsera ett rum, där våd efter våd ger ett jämnt och slätt resultat. Vissa partier är svårare än andra (typ hörnor och dörrposter), men andra är enklare.

Så långt allt väl. Sedan följer den tråkiga delen av själva schemaläggningsprocessen. Det är ju nämligen så att schemat ska användas av riktiga människor. Och schemat kommer att påverka dessa människors vardag under ett helt läsår. Därför finns det ju mycket känslor inblandat i ett schema och just själva lanseringen är den värsta tiden på arbetsåret. Mina kollegor är dock snälla och omtänksamma människor. Det visar respekt för schemaläggningskonsten och inser att jag bara gör så gott jag kan. Men besvikelsen lyser ibland igenom över ett sent fredagspass och de är i sin fulla rätt att uttrycka sina åsikter.

Evil eyes – Some rights reserved by H!ROK

Om ondskan hantlangare
Men det är inte därför jag haft en klump i magen under hela schemaläggningsarbetet. Klumpen består i något annat, något större. Jag vet att mitt arbete inte gagnar den skola jag helst vill se. Jag är smärtsamt medveten om att även om jag gör ett bra arbete blir det ändå inte något jag kan vara stolt över. Jag tror nämligen inte på själva grundidén. I mitt arbete med att lägga schema för eleverna (på framför allt högstadiet) bidrar jag till att stycka upp deras dag i atomer. Jag bidrar till att fragmentisera deras inlärning i små ensamma satelliter av fakta som svävar runt i en rymd av skoltid.
Det är algebra här, industriella revolutionen där, lite blueskomp, några kolföreningar, Strindberg  och lite prepositioner som styr ackusativ. Allt under samma skoldag och utan någon som helst samband med varandra.
Sex till sju vitt skilda ämnen och områden, som leds av sex till sju olika lärare. Som alla tycker att deras ämne är viktigast. Vilken vuxen hade velat ha en sådan arbetsdag?
För lärarnas del är det kanske inte sex till sju olika ämnen, men väl fem till sex olika elevgrupper, som alla håller på med fem till sex olika arbetsområden. Som alla ska förberedas, dokumenteras, bedömas, utvärderas och i slutändan betygsättas.
Det kan inte vara bästa sättet att lära sig på. Det kan inte vara optimala förutsättningar för att förbereda Sveriges framtid på. Däremot är det ett säkert sätt för att skapa stress, prestationsångest och en känsla av att inte hinna med och inte räcka till.
Vi har ju egentligen ett fantastiskt utgångsläge. Vi har alla Sveriges barn. Vi har 11 430 timmar (jo, det är en elevs totala skoltid från åk 1-9) tillgodo under en period av deras liv då de är väldigt receptiva för nya intryck. Vi har bra lokaler, näringsriktig mat och en hel hög med vuxna som får betalt för att skapa bästa förutsättningar för dessa barn. Och ändå misslyckas vi så ofta med att skapa en spännande, rolig och engagerande skola.
Så när jag sitter där, böjd över tangentbordet och kapar en åttiominuterslektion i svenska i två fyrtiominuterslektioner för att kunna klämma in i något litet hål känner jag mig som en ondskans hantlangare, en styckmördare som hugger sönder helhetskunskap till förmån för snuttifiering och lösryckta fakta.
Vem är då ondskan, undrar kanske någon? Ja, inte är det mina engagerade kollegor eller skolledare. Det är systemet vi sitter fast i, som är så djupt rotat att det kräver enormt mod och enorma viljeansträngningar att bryta sig ur. Ett system som är byggt på traditioner och förväntningar, på okunskap och på politisk (o)vilja.
Jag skulle vilja lägga tiden och energin på att hitta ett fungerande sätt där elever och pedagoger tillsammans arbetar med något som engagerar och berör, som utvecklar framtidsförmågor och bidrar till en holistisk syn på världen och som gör att de faktiskt förstår att skolan är en del av den världen. Tänk om man kunde hitta ett sätt att organisera skoldagen så att arbetsdagen hänger ihop och där de olika kompetenserna som de vuxna besitter verkligen utnyttjas optimalt.
– Jo, jag vet. Det finns sådana skolor redan…
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om hantverksstolthet och att vara ondskans hantlangare

  1. Ina skriver:

    Håller fullständigt med! Kan fortfarande bli arg och frustrerad över att jag aldrig greppade helhetsperspektivet kring lärandet under min skoltid. Så mycket bortkastad tid som jag aldrig fattade att jag och mina lärare kunde utnyttjat på ett så mycket bättre sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s